Ekeskogs kyrka

Infört i Moholmsbygden nr 7 / 1978

Kyrkan sedd från väster

När denna kyrka "blifvit först uppbyggd, kan ingen nu lefvande människa uppgifva. Den är byggd af lika sådan okonstlad stor Sandsten, som Moderkyrkan, och förmodligen omkring samma obekanta och för Århundraden tillbaka framflutna tid, ty byggnadssättet är alldeles enahanda kanske äfven en och samme Byggmästares verk. Äfven denna Kyrka har i sitt äldsta tillstånd varit mycket mindre än hon nu är samt har förmodligen varit lika så inrättad som Moderkyrkan, fastän något större emedan Ekeskogs socken af ålder varit och ännu i Jordboken, der Beatebergs socken icke finnes, räknas för större til Hemmantal och folkmängd än Moder-Socknen".

Ja, så inleder kyrkoherde Abraham Lindblad 1829 års inventering av Ekeskogs kyrka i "Bellefors pastorat". Inventeringen var anbefalld från högre ort, och då kyrkoherden vid dess förrättande hade varit präst i Bällefors pastorat under 33 år - därav 12 är såsom kyrkoherde - verkar hans kunskaper om Ekeskogskyrka och kyrkplats inte direkt imponerande. Däremot ter sig hans uppgifter om moderkyrkan i Bällefors - nedtecknade vid samma tillfälle - vara både utförliga och vederhäftiga.

Av den citerade inledningen framgår emellertid med all önskvärd tydlighet, att kyrkoherden inte ägt kännedom om den bild av Ekeskogs kyrka, som år 167l utfördes för Peringskiölds Monumenta sueo-gothica. Hade han varit i tillfälle att studera denna - den tydligen allra äldsta avbildning av kyrkan som finns - skulle han inte inför 1829 års inventering behövt sväva på målet, när det gällde Ekeskogs kyrkas ungefärliga ålder. Bilden visar ju en stenkyrka av den typ, som var allmän, när församlingarna i Skara stift stodinför uppgiften att ersätta sina dittillsvarande träkyrkor med helgedomar av mera beständigt material.

Själva typen hade tydligen utformats i trä vid uppförandet av de gårds-, by- eller sockenkyrkor, som avlöste de första i stavkonstruktion utförda kristna helgedomarna. När denna romanska kyrkotyp nu utformades i sten, fick man rikare möjligheter att variera byggnadsverket och att infoga det i ett mera långsiktigt system, där kommande tiders utrymmesbehov kunde tillgodoses genom tillbyggnader. I Skara stift uppfördes dessa nya sockenkyrkor i två något skilda varianter, av vilka den ena har ansetts röja påverkan från den tyska kulturkretsen, under det att den andra uppvisar engelska särdrag. Den mest påtagliga skillnaden mellan dessa båda varianter av den romanska kyrkobyggnadskonsten är avvikelserna, när det gäller utformningen av kyrkornas korparti. Den tyskpåverkade stilen föredrog kor med absid. Detta innebar att korets östra vägg restes i form av en halvcirkel, såsom fallet är t. ex. i Våmb och Husaby. Den engelskinspirerade stilen föreskrev rakslutet kor, vilket innebar att korets östra vägg var rak, såsom fallet varit i Ekeskog enligt 1671 års avritning.

Denna bild är högintressant av två skäI. Det som i första hand väcker uppmärksamhet är ju korgavelns tillstånd. Ett helt system av strävor och stöttor har tydligen fått tillgripas för att hindra gaveln från att rasa samman. Och Ekeskogs församling var inte ensam,när det gällde sådana bekymmer, vilka synas ha hört samman med denna byggnadstyp. Det närmast liggande exemplet på detta var kyrkan i Trästena, där man vid denna tid hade nödgats stötta korgaveln med en kraftig, snedställd bjälke. Ja, inte ens den rakslutna östväggen i Skara domkyrkas högkor synes ha varit pålitligt konstruerad. Är l732 heter det t. ex. om denna stiftets förnämligaste korvägg: "År l732 fann man den alltid osäkra östra gaveln vara remnad och kräva snar reparation. Arbetet verkställdes 1733." Är 176l var tydligen korgaveln i Ekeskog i allra högsta grad i behov av snar reparation, men det skulle komma att dröja i ytterligare 27 år, innan det fallfärdiga koret ersattes med det nuvarande.

Det som i övrigt gör 1671 års bild av Ekeskogs kyrka så intressant är ju, att den visar den medeltida stenkyrkans utseende med långhus och koranordning enligt den engelskpåverkade byggnadsstilen under senromansk tid. Självfallet är det kyrkans sydsida som är avbildad. Sydsidan räknades ju vid denna tid alltid såsom byggnadens huvudfasad, hur liten själva byggnaden än kunde var, och Ekeskogs medeltidskyrka utmärkte sig ju inte för några stora mått. Långhuset beräknas ha varit endast 14 8/24 alnar långt samt ll 11/24 alnar brett. Koret - som enligt stilen bör ha varit lägre och smalare än långhuset - synes ha varit c:a 7 9/24 alnar långt och ungefär lika brett. Antalet fönster utgjorde endast två stycken - ett för långhuset och ett för koret - allt enligt den för denna kyrkotyp gällande regeln, jämlikt vilken övriga väggar borde sakna fönster. De båda fönstren var försedda med tvillingbågar. Enda skillnaden dem emellan synes ha varit, att långhusfönstret var något större än korfönstret.

På sydsidan fanns - likaledes enligt denna kyrkotyp - kyrkans ena ingång. Den hade sin plats rätt nära långhusets sydvästra hörn. Framför ingången hade man - ovisst när - byggt ett vapenhus av trä. Troligen hade denna tillbyggnad skett redan någon mansålderefter själva kyrkans uppförande. Vid 1829 års inventering antecknas förekomsten av ett sådant vapenhus framför ingången. Att detta skulle kunna vara det ursprungliga vapenhuset, torde vara uteslutet. Det uppges vara uppfört av furutimmer, vara brädfodrat, spåntäckt och rödfärgat. Dess mått finns noga angivna. Längden var "från ytterdörr till kyrkodörr" 7 9/24 alnar, bredden uppgick till 6 20/24 alnar. Dessa måttuppgifter gör det inte troligt,att 1829 års vapenhus ens skulle vara detsamma som det år 167l avtecknade, vilket på bilden ter sig åtskilligt smalare än 6 20/24 alnar. Möjligen kan 1829 års vapenhus ha varit ett av resultaten från 1698 års om- och tillbyggnad av Ekeskogs kyrka.

Hade denna förändring av kyrkan då fått anstå under några år, är det mycket troligt att kyrkans utrymmesbehov blivit ännu bättre tillgodosedda, än vad somblev fallet. År 1703 visiterade nämligen den nyvordne skarabiskopen Jesper Svedberg Bällefors pastorat, och ett av resultaten av denna visitation blev uppförandet av Bällefors kyrkas nuvarande sakristia. Ekeskogs församling hade ju emellertid vid detta tillfälle redan sin kyrkoutvidgning klar sedan fem år tillbaka, och biskopen drog sig väl för att - under sådana förhållanden och med hänsyn till rådande ofred - föreslå någon ny, kostnadskrävande åtgärd i Ekeskog, även om behovet av en sakristia också där var ofrånkomligt.

Det synes alltså som om det för Ekeskogs försam-lings vidkommande nu fick räcka med vad som redan slutförts år 1698, och som kunde sammanfattas i följande åtgärder, nämligen: Det är 167l till synes fallfärdiga koret revs och ersattes av ett nytt kor med tresidigt östparti. Därigenom erhöll kyrkorummet en sammanlagd längd inom murarna av 30 9/24 alnar. Genom att denna förlängning hade utförts på samma sätt som ett motsvarande arbete vid Bällefors kyrka är l666,hade emellertid kyrkorummets inre bredd blivit olika i den äldre och i den nyare delen. Det medeltida långhusets bredd hade fått bli oförändrad, under det att den nyare delens tunnare murar gjorde denna del av kyrkorummet två alnar bredare än den äldre delen. Den västra delensinre bredd blev alltså ll 11/24alnar och den östra delens i.b. 13 11/24 alnar.

Utåt märktes ju inte denna oregelbundenhet. Därgjorde kyrkan ett i stort sett helgjutet och harmoniskt intryck, även om fönster- och dörranordningar måhända inte förstärkte detta harmoniska intryck. Tidigare hade ju kyrkan alltså haft en ingång och två fönster; allt på sydsidan. Nu fick den i likhet med Bällefors kyrka är 1666 - en särskild koringång och ett stort korfönster på sydsidan. På korets östersida giordes två mindre fönster - ett på vardera sidan om altaret - och på nordsidan gjordes ett fönster av tydligen samma dimensioner vid predikstolen. På västra gaveln slutligen gjordes likaledes två mindre fönster - det ena över det andra. Det nedre avsåg att tillgodose behovet av dagsljus under den mansläktare, som enligt en anteckning från 1695 fanns i denna del av långhuset. Det övre avsåg att fylla samma uppgift för dem som hade sina bänkrum på denn läktare. Kyrkans huvudfasad- sydsidan - bör ha gjort ett oroligt intryck med sitt vapenhus, sitt medeltida långhusfönster, sitt storakorfönster och sin nakna koringång.

I och med 1600-talets om- och tillbyggnadsarbeten i Bällefors pastorats stenkyrkor spolierades varje möjlighet att därefter erhålla en någorlunda riktig bild av dessa kyrkors interiörer. En betydelsefull uppgift i detta sammanhang gav emellertid kyrkoherde Abr. Lindblad vid 1829 års inventering genom sitt påpekande, att ingen av pastoratets kyrkor varit försedd med valv. Man torde därför kunna utgå ifrån att de från början saknat innertak och att förbindelsen mellan långhuset och koret utgjorts av en triumfbåge. Benämningen triumfbåge härledde sig från det krucifix. som i medeltidskyrkorna brukade hänga i denna kyrkas största bågöppning eller - som t. ex. i Husaby - hade sin plats på långhusets gavel över bågen. Dessa äldre krucifix framställde Christus Segraren, som med utbredda armar från denna plats i triumf hälsade dem som kom till Hans tempel. På vardera sidan om denna korbåge brukade man ha ett litet helgonaltare placerat och längst in i koret fanns på vanligt sätt det altare, där mässan firades och mässoffret skedde.

Något, som synes tala för att Ekeskogs lilla medeltidskyrka verkligen haft en så påkostad inredning, är inventeringsberättelsen från antikvitetsintendent P. A. Säfves besök i Ekeskog är 1862. I denna heter detnämligen - oförblommat och korthugget - som  vanligt, när det gäller denne experts utlåtanden:

Som synes har antikvitetsintendenten inte mödat sig över hövan med Ekeskogs kyrkas inventarier, och hans uppgifter ger onekligen anledning till åtskilliga frågetecken i marginalen. Hur kan t. ex. Börje Löfmans altartavla och Tibergs forna kyrkas predikstol betecknas som simpla? Varför har inte något försök till tidsbestämning gjorts av kyrkans dopfunt? Det är dock fråga om ett 12O0-talsarbete. Fanns det ingen möjlighet att är 1862 få fram någon ledtråd om vilken frälseätt, som representerades av vapenskölden ute i klockstapeln? Kanske var det medlemmar av denna ätt, som på sin tid donerade den tronande madonnan från 1200-talet eller 1400-talets gotiska skulpturer.

Uppgiften om 1833 års bortauktionerande av kyrkans skulpturala utsmyckning i övrigt väcker både undran och vemod. "Flera hästlass med bilder m. m." måste givetvis ha innehållit en myckenhet av intresse. Medeltida altarutrustning? Rester av triumfkrucifix? Kyrkans första predikstol? Delar av korstol för den frälsefamilj, vars utplånade vapensköld dock behöIls, när det ojämförligt mesta ändå bortauktionerades? Vad var anledningen till att S:t Andreas bild fanns både såsom utsmyckning på mässhaken och som altarskulptur? Horns och Oxenstiernas vapensköldar syftar självfallet på Ryholms första bofasta herrskap Claes Christersson Horn och Sigrid Oxenstierna, vilka alltså på detta sätt velat berika sin sockenkyrka i Ekeskog. Mässhaken bör således kunna dateras till 1600-talets förra hälft - en period som kännetecknas av en begynnande förbättring av sockenkyrkornas ekonomiska förhållanden efter reformationstidens misär

Det var emellertid först genom 1650 års riksdagsbeslut om sockenstämmor, som sockenkyrkornas ekonomi säkrades, och därmed möjliggjordes en omfattande reparations- och upprustningsverk samhet av rikets kyrkor som aldrig tidigare.

För Bällefors pastorats vidkommande kom detta alltså att - beträffande Ekeskogs kyrka - innebära ett bevarande av det medeltida långhusets murar i söder, väster och norr, samtidigt som 1698 års tillbyggnad skapade förutsättningarna för våra dagars ljusa och varma tempelrum.

När det gällde moderkyrkan Bällefors, inleddes således där omdaningen av medeltidskyrkan redan år1666 och efter samma plan, som 32 år senare kom till  användning i Ekeskog. Men i Bällefors stannade det inte vid detta. År 1708 tillkom där den av biskop Svedberg förordade sakristian.

År 17l6 utvidgades långhuset åt väster med 12 ½ aln och en ny huvudingång anordnades på västra gaveln. Därefter skedde ytterligare en rad reparationer och ingrepp i kyrkobyggnaden under åren 1791,1795,1800, 1813 och l825,varav den sistnämnda kom att bli mycket omfattande. Genom denna skapades nämligen förutsättningarna för den ljusa och harmoniska interiör, som fullföljts och fulländats genom 1900-talets restaureringar. Nu är det väl egentligen endast den romanska dopfunten, som påminner om att man befinner sig i en helgedom, där mittpartiets murar restes för omkring 700 år sedan.

För pastoratets tredje medeltidskyrka - träkyrkani Hunnekulla-Tiberg - fanns emellertid ingen räddning. Dess öde beseglades genom pastoratets omreglering år 1758. Hunnekulla-Tibergs socken delades upp, dess kyrka utdömdes till rivning och de värdefullaste kyrkoinventarierna delades upp mellan gällets övriga kyrkor. Vid Vikens strand - på ryholmshemmanet Bolets ägor - ordnades kyrkplatsen för Beatebergs nybildade församling, vilken skulle ersätta den upplösta Hunnekulla-Tibergs socken. Till denna nya kyrkplats flyttades från Ryholm den helgedom, som en gång benämndes Rya kapell och senare under ett antal decennier tjänstgjorde såsom gårdskyrka på Ryholm. Nu fick den under cirka 120 år i utökat och förbättratskick tjänstgöra såsom pastoratets rymligaste helgedom, intill dess att den befanns alldeles för liten och ersattes av Emil Viktor Langlets numera unika centralkyrka i tegel.

En omreglering av socknarna i Bällefors pastorat hade ju varit på tal åtskilliga gånger under 1600-talets senare del. Att en sådan åtgärd inte skulle bli till fördel för Ekeskogs socken, det hade man i Ekeskog helt visst haft på känn. Var det detta som gjorde, att 1698 års ombyggnad av sockenkyrkan kom att inskränkas till det absolut nödvändiga? Fortsättningen kom i så fall att bli början lik. då man nu dessutom hade att ta hänsyn till att ofred rådde sedan år 1700, då den första delningen av det svenska storriket inleddes. Med ofreden följde utskrivningar och dyrtid, pest och missväxtår; och det är anmärkningsvärt att man trots detta ändå försökte att - så gott sig göra lät - komplettera och smycka 1698 års säkerligen mycket kärva och fattiga helgedom. En glädjedag måste det därför ha varit är 1715, då den av Börje Löfman i Mariestad utförda altaruppsatsen kom på plats. Därmed hade kyrkorummet fått sin samlade blickpunkt - evangeliskt lutherskt komponerad och ädelt utformad.

Moderkyrkan i Bällefors hade redan 86 år tidigare fått sin altaruppsats. Den kom såsom gåva av herrskapet på Ryholm, Claes Christersson Horn och Sigrid Oxenstierna. Nu hade man där under den stora ofredens andra år fått sin ännu bevarade predikstol insatt. Men det kom sedan att dröja 77 år, innan man fick den "stofferad". d. v. s. målad. Detta skedde alltså är 1719. Den stora ofreden led då mot sitt slut. Fred var i sikte - sådan den nu kunde bli - men det var hopp om bättre tider och man kunde börja att åter planera för framtiden. Kanske var det i samband med predikstolsmålningen som man i Bällefors kom på tanken att få 1666 års innertak i kyrkan smyckat med dekorativa målningar.

År 1728 är ett avtal om sådana målningar klart med kyrkmålaren Olof Collander, och när denne påföljande år fick betalning för fullgjort arbete, erhöll han 160 daler silvermynt - 80 daler för taket i Bällefors och lika mycket för en liknande takmålning i Ekeskogs kyrka. Takmålningarna i Bällefors spolierades under 1800-talet och är endast kända, när det gäller motivvalet. Ekeskogs kyrkas takmålningar for givetvis illa under de 208 år, då de var utsatta för damm, temperaturväxlingar och rök, men år 1937 restaurerades de av skickliga händer och ter sig nu säkerligen lika praktfulla som den dag, då mäster Collander är 1729 plockade sammansina penslar och lämnade Ekeskog.

Om hans ekeskogstak skriver landsantikvarie Sven Axel Hallbäck i sitt verk - Det efterreformatoriska dekorativa kyrkomåleriet - följande: "Platt trätak, uppdelat av praktfull ornamentik, akantus – grisailler kring putti och inskriftsrundlar. Tre figurfält: Kristi förklaring, kvinnan jämte draken och diset med Evas skapelse och syndafallet. Av Olof Collander 1729 .. . Bevarat". När man läser detta, känner man rent påtagligt författarens glädje över att kunna få tillfoga slutordet "Bevarat". Ekeskogs förnämliga takmålning har bevarats genom tiderna och numera genom beskrivningar och avfotografering säkrats undan förgängelse och glömska. Därigenom kan den för kommande släktled erinra om Den stora ofredens generation av ekeskogsbor, som tveklöst satsade den återvunna fredens första, gemensamma utgiftspost på utsmyckning av hemförsamlingens kyrka.

Ungefär en mansålder senare fick Ekeskogs kyrka sin nuvarande predikstol. Det skedde är 1767 och den utgjorde Ekeskogs del i arvet efter den år 1760 restaurade Hunnekulla-Tibergs kyrka. Efter ytterligare en knapp mansålder ställdes man inför valet; ny klockstapel eller att bygga kyrktorn i Ekeskog. Valet synes ha varit svårt, men slutet blev att kyrkan fick förbli tornlös och att stapeln reparerades för drygt 95 riksdaler. Detta var år 1804. Året därpå justerades kyrkans fönster och ett helt nytt fönster gjordes i det medeltida långhusets norra vägg. Men socknen var nu liten och dess tillgångar ringa. Någon sakristia orkade man tydligen inte med denna gång heller, och den gamla huvudingången med dess vapenhus i trä fick alltjämt tjäna.

I början av 1830-talet synes man ha varit i stånd att åter ägna sig åt kyrkans renovering. Vad denna innebar är inte omvittnat i tillgängliga uppgifter. Men år 1833 följde så den av P. A. Säfve omnämnda auktionen, då "flera hästlass bilder m.m. försåldes", vilket tyder på ganska omfattande ingrepp. Kanhända var det i detta sammanhang som kyrkan fick ny huvudingång i väster och byggnaden erhöll det utseende den har på E. Wennerblads avritning under 1890-talet. Ett senare ingrepp, då kyrkan fick enhetliga fönster med järnbågar, torde väl även ha medfört att sakristian byggdes och att kyrkan fick uppvärmning. Slutligen kom så 1937 års restaurering, vilken fullbordade den skönhetsmättade och stämningsfulla kyrkointeriör, som är slutresultatet av så många släktleds önskedrömmar och omsorger.

B. Gösta Carshult

/Tillbaka/